A Heavy Feather

A HEAVY FEATHER  (2011

Alla verk har sina incitament, i det här fallet var det en leda och en kvinna.
På våren 2009 låste David Sandström in sig i studion på sin gård i Västerbottens
mellanbygd och började skriva, spela in och mixa fram ett eget soniskt universum. Två
år senare kom han ut därifrån med ett ambitiöst och psykologiskt djuplodande fullängdsalbum som talar om, inte för, hans generation, de som formades mellan "The fall of the Soviet Union (and) the beginning of aggressively marketed nachos" som författaren Sam Lipsyte uttrycker det.
Texterna är nedkokade, koncentrerade reflektioner med referenser så spretiga som Joseph Brodsky, Sylvia Plath, Michel Houllebecq, Norm Macdonald, Joni Mitchell, Chuck Dukowski, Leadbelly, John Zorn, Hannes Westberg, William Blake, Gore Vidal.

Och musiken är märkligt sammanhållen trots dess upphovsmans dokumenterade rastlöshet. Han blandar Zambisk kalindula, Stooges-doftande 90tals-techno, Daniel Lanois-stämningar och Pet shop boys-beats utan att det låter varken förvirrat eller splittrat.
En märkvärdigt genomarbetad och överraskande musikalisk resa, unik i sitt slag.
Titeln är en känga både åt snutarna i hans inre, jante-snutarna i hans omgivning, svenskens oproportionerligt goda självförtroende/samvete samt den klaustrofobiska idiotin i det sthlmska kulturklimatet: "You're the lotion on darkness knuckles as it punches light in the face".
Han kallar sig A heavy feather efter en roman av A.L Barker.